hannakarin

Jag är verkligen närhetglömsk. Med konstiga saker. Jag glömmer mina saker överallt, slarvar bort skor, vantar, nycklar, mobiler. Det enda jag inte slarvat bort är nog kameran (linslocket har dock försvunnit. Den har jag större ansvar över än alla mina andra ägodelar tillsammans. Igår när jag skulle cykla iväg till farmor, letade jag efter min ena sko, säkert i två minuter. Två minuter låter inte mycket, men med tanke på att skon satt fint och prydligt på foten, där den ska sitta är två minuter hyfsat mycket. Nu till den förmodligen klantigaste av mina glömskheter. Down.

(posa gärna lite mer med dig själv hannipaj, och lite mer smajl kan du väl få till....)
Jag och två vänner var i skolan långt efter alla andra gått hem. Vi ägnade oss åt att sticka, dansa, springa runt i skolan och göra ungefär ingenting. Jag la min mobil i en tom papperskorg för att den skulle ligga där och vänta. Tilltalade att jag aldrig glömmer den där. Vad tror ni jag gjorde. Jag gick hem, skönt med lov tänkte jag nog. Vart min mobil var visste jag inte. Jag ringde till den (det är ingenting ovanligt, händer i princip varje dag). Då slog det mig att mobilen låg i skolans papperskorg. Skolan som jag inte skulle besöka på en och en halv vecka. Påsklov. Problem. Tur att vaktmästaren är översnäll och så. Mobilen är hos mig i säkert (?) förvar igen.